2009 skrev min exman och jag ut skilsmässopapper efter att ha varit på familjerådgivning för tredje gången. Vi ville försöka hålla ihop kärnfamiljen men det gick inte och det är ett beslut jag aldrig har ångrat för egen del. Jag är lyckligare som person idag men det är en pärs utan dess like att gå igenom en skilsmässa med barn.
Framför allt är det en stor sorg. Ett sorgearbete som tar flera år. Att komma hem till en tom, tyst lägenhet utan sina barn känns i hjärtat och själen. Att inte veta vad barnen gör just nu, var de är eller hur de mår. Det känns ännu mer när folk frågar var barnen är och man inte kan svara mer än att de är med sin pappa. Ännu värre när någon frågar hur barnen mår och man inte kan svara. Man känner sig inte som världens bästa förälder.
På sommarlovet när man inte har barnen och läser i tidningen om trafikolyckor i närheten där barnen är. Det är inte roligt.
Sen är det som med all sorg. Man ska gå igenom första högtiden utan en kärnfamilj. Det kan vara mycket jobbigt om man alltid haft en bild av hur det borde vara och så kommer det aldrig mer bli så.
Vi har valt att inte fira barnens födelsedag ihop och barnen är införstådda med detta och hemma hos mig får de själva bestämma en dag när de vill bli firade och hur. Första gången var det hemskt att inte få ge barnen frukost på sängen på sin födelsedag men nu är de helnöjda att få bestämma själva när och hur de ska bli firade och att få en heldag med mamma gör de jätteglada.
Det är tur att barnen är så glada och ger så mycket när man har dem. De är mycket kloka varelser och har ofta lösningar själva på olika problem.
